Ja, jag har pratat ett bra tag om att jag ska byta blogg av tekniska skäl och nu har jag tagit tag i saken. Jag kommer sakna att tillhöra driftig.nu, men andra saker väger tyngre.Jag har redan rivstartat nya snygga bloggen och detta är mitt sista inlägg här, så byt ut din eventuella länk till denna blogg mot denna länk: http://veronicasvard.wordpress.com/
Maria Abrahamsson fortsätter envist kriget mot feminismen och genusvetenskapen. Att dessa är förutsättningen för ett jämställt samhälle som ju alla vill ha, verkar aldrig få fäste innanför hårfästet. Igår onsdag handlade det om queerforskningen (som visserligen inte alltid är feministisk, utan snarare tokliberal vilket Abrahamsson brukar gilla) och Abrahamsson hånar med hjälp av den bittra Bo Rothstein påståendet att queerforskare skulle anse att “kön förändras från timme till timme och aldrig kan kategoriseras” i registreringar.
För det första så undrar jag om dom kan hänvisa till någon forskning som menar just att kön förändras från timme till timme? Jag har läst en del queerfeministisk forskning och aldrig stött på tanken på det sätt som Rotstein och Abrahamsson presenterar den. Syftar de på Judith Butlers teorier om att genus är något som kontinuerligt och performativt görs? I så fall har de läst Butler åt helskotta fel.
För det andra tycker jag det är smaklöst att håna de människor som föds med oklar könstillhörighet. Att Abrahamsson inte har koll på vetenskapliga fakta må vara, hon är ju bara journalist, men man borde kunna förvänta sig att professor Rothstein skulle ha bättre koll och föredra vetenskapliga argument istället för sarkasm.
Cirka 1 % av de barn som föds har en oklar könsidentitet på olika grunder och av olika orsaker. De drabbas ofta väldigt illa av sådan människosyn som Abrahamsson och Rothstein osar av. De riskerar tex att isoleras från omvärlden, få bristande omsorg och kärlek och har tidigt under barndomen inget själva att säga till om innan vårdnadshavare och läkare har bestämt hur de ska opereras och behandlas inom vården. För att bli Rätt Kön. Allt detta för att samhället, med personer som Abrahamsson i spetsen, gör tillvaron oerhört skam- och skuldfylld för de föräldrar som får ett barn med oklar könstillhörighet. Dessa vackra barn som faktiskt ofta är helt friska och alldeles oavsett det borde få vara lika mycket värda som andra barn.
Men Abrahamsson och Rotstein tror väl att de aldrig träffar dessa människor som inte borde kategoriseras efter samhällets inskränkta verklighetsuppfattning. Men de finns runt om oss, mitt bland oss, men du kan inte se vem det är. Men att de (var hundrade person du träffar) inte berättar något för allmänheten är verkligen inte konstigt. Vem vill bli betraktad som missfoster eller ett stolligt vetenskapligt påhitt som ingen kan ta på allvar?
Det finns en grupp människor i Europa som ständigt trackasseras. I Italien hänvisas de till lägerområden där kommunen tvingar dem att skriva på kontrakt på att de inte får ta emot gäster på natten. 600 personer får dela på en vattenslang till dusch som ligger utanför området, utanför tryggheten och taggtrådarna. Då och då bränns lägerområdena ner av nazister.
Denna utsatta grupp tvingas nu också till etnisk registrering och har de otur att bo i fel kommun så får de ID-kort som det står Campo Nomadi på. Så att alla ska veta att att de är romer. Som om de inte redan har svårt att få jobb?
Förtrycket av romerna är så ingrott i dom själva så att Kashima kommentarar kontraktet med kommunen som att ”har man inget val är det ju bra.” Läs en gripande artikel om romerna här.
Ja, en del anpassar sig. Anpassar sig till dig som snackar skit om romer bakom ryggen på dom. Anpassar sig till dig som tror på och sprider fördomar om ett folk på 25 miljoner på lösryckta erfarenheter trots att de flesta romer du träffat varit “trevliga” och lika laglydiga som dig själv (men du tänkte kanske inte på att just dom var romer?). De anpassar sig till dig som inte orkar bry dig om att dom bränns inne i sina läger och att nazisterna skrämmer livet ur dom. Eller att politiker ställer sig utanför taggtrådarna, gestikulerar in mot misären barnen tillåts växa upp i och skriker “Titta, allt detta har zigenarna stulit från italienarna!”
Betongmurarna som kommunen låtit bygga? Taggtråden? De krossade glasflaskorna som kastats in över muren? Utedassen? Skjulen utan värme där gravida tvingas sova mitt i vintern? Maten till barnen?
Jag är rädd att du som direkt eller indirekt stödjer trackasserierna av romerna banar väg för ett nyfaschistiskt Europa, en ny etnisk rensning.
Alla människor har rätt att behandlas med respekt. Alla människor har rätt att få utöva sin grundläggande mänskliga rättigheter, fria från förtryck. Det är egentligen ganska enkelt och ta ställning. Ellinor C M och Roya och Matilidas Intersektionalen är några att de ytterst få som tar avstånd från förföljelsen av romerna. Feministiskt initiativ kommer fortsätta att ta ställning och det kan du göra genom att enkelt skriva under denna petition. Och visa ditt stöd genom att gå med i facebook-gruppen Stoppa den växande förföljelsen av romerna!
Statsminister Fredrik Reinfeldt säger att våra söner och döttrar ska ha samma förutsättningar och livschanser, men förändringsviljan lyser med sin frånvaro. Det blir ännu ett år av politisk stiltje.
Vi är många döttrar som vill ha ett bättre liv. Vi är många mödrar som önskar våra döttrar bättre liv. Vi är många som önskar ett samhälle där individer får vara vilka vi är och inte bli strömlinjeformade efter vårt kön, vare sig vi är döttrar eller söner.
Alla som bär denna önskan om en förändring till det bättre undrar om Fredrik Reinfeldt inte delar vår uppfattning när han i tisdagens regeringsförklaring talar om att allt ska vara samma. Reinfeldt säger ”Vi vill att våra söner och döttrar ska få samma möjligheter och samma livschanser. Samma möjligheter att välja jobb, försörja sig själv och känna trygghet i vardagen.”.
Tyvärr glömmer Reinfeldt bort att nämna det som behöver förändras.
Vårt val av yrke ska inte styras av kön, våra ekonomiska villkor inte ska styras av kön, vårt kön inte ska styra vilken vård vi får, transporten av matkassor och barn ska kunna ske på jämställda villkor som tar hänsyn till miljön. Vi vill se rejäla tag mot de strukturer som orsakar kvinnors otrygghet, inte höra att allt kommer fortsätta vara status quo.
Återigen har det visat sig att det politiska talet utgår från en patriarkal världsbild. Reinfeldt säger ”Värderingar, principer och idéer äger alltid sin egen tyngd, men måste utgå från samtidens utmaningar för att få verklig genomslagskraft”. Men han lever själv inte upp till sin tolkning av det politiska talet. Nutidens utmaning är att demokrati ska omfatta alla och att bryta den könsförtryckande strukturen som finns. Att utgå från något är att ta med det i sin utgångspunkt, och inte behandla det som något vid sidan av det väsentliga.
Alla vet att en förändring kräver att vi i vardagen kan agera på ett nytt sätt. För det krävs det ett stöd från politiken. Men den politiska förändringsviljan och stödet får vi inte heller under det kommande året.
Varje onsdag skriver jag krönikor för driftig.nu
Det är lite tystare på bloggen än vanligt från mig, har mycket att göra. Jag har delvis gått in i en lite ny tankevärld just nu, vilket så klart kommer spegla sig här. Jag sitter och försöker författa en forsningsansökan samtidigt som jag börjat studera vetenskapsteori på halvtid. Jag har en fantastisk bra lärare på kursen som heter Peter Sohlberg som verkligen drar igång dom små grå hos seminariedeltagarna.
Jag ska inte gå in på de luddigaste vetenskapsfilosofiska diskussionerna (inte idag i alla fall…), men ett återkommande tema som jag tänkte att ni skulle få vara med och diskutera här är den enkla och blygsamma frågan: vad är sanning?
För att översätta och förenkla ett par av de så kallade ontologiska traditionerna grovt så ser de ut så här:
Det vi diskuterade på gårdagens seminarium var det så kallade HUGO-projektet (Human Genome Organization), som sedan början av 1990-talet syftat till att kartlägga arvsmassan hos människan och innefattar en oerhörd enorm mängd biologisk data. Man räknar med att projektet kommer att ha stor betydelse för förståelsen av sjukdomar och deras behandling.
Några axplocksexempel på sådan forskning är att “det finns en gen hos män som bestämmer om deras relationer blir lyckade” eller att “homosexuellas och heterosexuellas hjärnor ser olika ut”. Eller det härliga gamla praktexemplet att “män av naturen är aggressiva och inte kan kontrollera sitt beteende” - därav misshandlar och våldtar de och det får resten av världen helt enkelt leva med.
Den slutkläm jag vill komma till är att HUGO-projketet som kategoriseras under nr 1 ovan och därför tillhör traditionen att inget påverkar forskningen har ENORMA mängder pengar till sitt förfogande för att sprida sin forskning och sitt budskap. Frågan till er är:
Varje onsdag skriver jag krönikor för driftig.nu
Först trodde jag det var ett skämt, dålig ironi eller nå’t. Men sen insåg jag att de nog menade allvar, att de förmodligen känner sig ensamma. Jag pratar om Jessica Zandéns och Cecilia Gyllenhammars debattinlägg “Jämställdheten kväver oss! Ge oss tillbaka den riktige mannen!”
Modigt. Jag menar att definiera vem som är “riktig man”. Jag skulle aldrig kunna hävda nå’t sån’t, inte heller vem som är “riktig kvinna”. Inlägget handlar i korta drag om att den manlinga identiteten består i att slå sina kvinnor och sen knulla dom. Och den kvinnliga identiteten i att tycka att det är upphetsande. Annars har gudbevars tydligen jämställdheten gått för långt.
Men efter att ha läst artikeln med igen (och försökt ta den på allvar) så undrar jag vad som är värst:
Jag vet faktiskt inte - båda är tragiska (och då tänker jag inte på dom som utövar tex BDSM på lika villkor, det är en annan företeelse). Jessica och Cecilia trånar efter män som inte har respekt för barn och kvinnor. Och själva har de faktiskt ingen respekt för män heller. Här haglar föraktet:
Våra trettioåriga nyblivna pappor dominerar plötsligt stadsbilden, med vagnar och babybjörnselar. På ett bröllop härom veckan ses dessa pappor försöka finna sig i sig nya roll som den svenske, äntligen jämställde mannen.
Dom skakar sina bäbisar konstant. Som om dessa nybörjare har hittat ett tryggt beteende som dom tror är norm.
Själva står vi och betraktar ett ”shaking baby syndrome” och undrar varför ingen pratar med oss längre, utan gömmer sig bakom sina guppande bäbisar, slipper ta något socialt initiativ, kapitulerar inför nya intryck, blir bekväma och uttrycksslösa i sina små kärnfamiljer.
Dom är så fina (pappor), älskare, äkta män, så dom helt har tappat sin manliga identitet och runkar ensamma på toa när hustrun somnat.
Men det är okej har jag förstått att håna så länge det går under täckmantel “jag ‘vågar’ vara politiskt inkorrekt”. Att detta hånande i själva verket handlar om att de inte har förstått vad jämställdhet handlar om är bara typiskt. Att de använder sitt kön som ett alibi för att “vi vågar” säga att det är okej att män slår kvinnor gör det inte ett dugg charmigare (förutom möjligen för de våldsdyrkande machomän som dras till dom nu…). Det är heller inte särskilt charmigt att presentera den ytligaste analysen jag någonsin läst, att misshandlade kvinnor skulle stanna hos sina förövare enbart på grund av försoningsknullen. Det finns lite bättre psykologiska teorier som vi förövrigt har våldslagstiftning som bygger på.
En sak visar Jessica och Cecilia: att dom vågar vara korkade. Och att dom tänder på män utan hjärta eller hjärna. och att deras bild av passion är torftig.
Avslutar med en upplysning: Kåtheten börjar i hjärnan och den kan man träna till mycket. Bland annat i att tänka nytt på många plan. Att män slår kvinnor är tyvärr inget nytt. Bara vanligt, motbjudande och förhoppningsvis snart passé. Våga vara fantasifull istället.
Varje onsdag skriver jag krönikor för driftig.nu
Efter att ha kännt mig lite utmattad efter allt hårt jobb den här sommaren (både med ordinarie arbete och Feministiskt initiativ) så återkom arbetslusten på alla plan helt plötsligt häromdagen.
Det är så svårt att säga ibland vad det är som gör att adrenalinet och kreativiteten går igång så där så att du inte bryr dig så mycket om om du får ett par timmars mindre sömn en du egentligen behöver. Det kan räcka med att du fattar att något du gjort faktiskt var viktigt eller riktigt bra, att du får höra det av någon som du litar på menar det. Eller så är det ett nytt projekt som hjärnan liksom bara går igång på. Eller att du börjar greppa att du kommer att få vara med om något roligt eller utvecklande framöver.
Ibland tror jag att mina vänner blir så trötta på mitt tjat om att jag hela tiden vill utvecklas och ha förändringar hela tiden… men jag har kommit underfund med att det inte är ett enkelriktat spår jag vill utvecklas inom. Det är så många sidor hos mig som vill framåt etappvis, parallellt och ihopflätat i en skön blandning för att hela jag ska hänga med framåt. Jobbet måste ge mig något nytt, jag måste få studera något (så jag börjar studera halvtid mitt i allt annat nästa vecka), jag måste få träffa nya människor och så måste kroppen hänga med på något sätt. Sömnen är inte min starka sida, så jag försöker hinna med och träna ett par dar i veckan och äta bättre.
Det där med hur människor förhåller sig till förändringar i livet är intressant. Jag tror att människor har en viss inlärd benägenhet att klara av förändringar, vilket så klart kan skifta i perioder. I det privata livet kan en händelse, tex att framtidsplaner abrupt tvingas ändras, vara ödesdiger för en person och öppna nya möjligheter för en annan.
Men jag har märkt att det gäller även i hur människor förhåller sig till samhällsfrågor och politik. Främlingsrädsla är ett typexempel på en egenskap hos en människa som inte vill se utveckling och förändring. Överhuvudtaget så är normbrytande förslag väldigt provocerande för en del. När Feministiskt initiativ hade ett förslag år 2005 om att namnlagstiftningen ska vara könsneutral (alltså att du ska kunna ta det namn du önskar oavsett vilket kön du har), så kom det kraftiga reaktioner både från privatpersoner, politiker och från mediahåll. Av någon anledning så skulle en sån enkel sak tydligen vara farlig.
Idag har fler och fler partier tagit efter förlaget om könsneutral namnlagstiftning och från media hörs det inte så mycket. Idag skriver en ledarskribent Johan Folin på Södermanlands Nyheter att “Feministiskt initiativ har rätt”. Och kommentatorn Anna skriver:
…/Det var pinsamt tyst när drevet mot Feministiskt initiativ härjade. All heder till modiga Feministiskt initiativ som vågar tänka nytt och vara föregångare. Vad är det som är farligt i att få välja namn själv? Då borde det väl Patent- och registreringsverket åtminstone vara konsekvent och förbjuda namn som Kim? Borde Sverige förbjuda alla nya namn där det är oklart vilket kön personen har? Alla “nya invandrade” namn? Nej, det borde vi så klart inte…!
Rädslan för de nya och “främmande” förslagen lägger sig överlag med tiden. Och inte är det jag som står med svansen mellan benen.
Summa summarum: var inte rädd för att tänka nytt, se möjligheterna i att bryta normerna. Låt människor få uttrycka sin identitet utan andras förutfattade meningar om vem hen är. Det är liberalt. Sån liberal politik har tyvärr de som kallar sig för liberaler i det här landet glömt bort i sin iver att piska barnen vid katedern.
Varje onsdag skriver jag krönikor för driftig.nu
Jag faschineras över människors livsöden. I mitt arbete som sjukhuskurator upplever jag oerhört tragiska öden när barn avlider efter lång tids smärtsamt lidande, men också hur andra överlever mot alla odds och bär på en livsgnista som kan försätta berg. Om den där nyfikenheten på att leva finns och ilskan över situationen kan vändas till målmedveten envishet att fortsätta leva så är förutsättningarna så otroligt mycket större att barnet faktiskt överlever. Om föräldrarna och omgivningen signalerar till barnet att barnet inte kommer att klara sig, så är det osannolikt att barnet själv hittar den kraft och det stöd som behövs.
Som vuxen bär en på så mycket ansvar, men tänker nog inte så ofta på det.
Vi bär också på ett ansvar för vår egen utveckling. Jag pratade länge med en vän igår om hur olika människor vi möter i livet kan ge stora avtryck på hur våra liv fortsätter att utvecklas. Hur viktigt det är att vara öppen för att se möjligheterna i olika former av relationer och våga göra val som leder dig vidare. Att inte fastna vid små obetydliga detaljer som vilken dagstidning du ska ha eller vilken hemförsäkring som är bäst.
Smådetaljerna är inte det är som är valfrihet i längden. Valfrihet är att kunna se de större vägvalen och ha förutsättningarna och kraften att ta sig in på de vägar som du utvecklas av. Att möta och spegla sig i en annan människa gör att du får syn på dig själv i ett nytt ljus och ser nya vägar.
Igår fick jag höra att mitt inre är som ett kalejdoskop. Det skulle jag ju aldrig ha kommit på att beskriva mig själv som… om det betyder något vet jag inte, men det gav en ny vinkel.
Varje onsdag skriver jag krönikor för driftig.nu.
Är lite för trött för att skriva och jobba mer idag, så jag hänvisar till nya krönikan på Feministiskt initiativs hemsida:
Antalet misshandlade feminister har vuxit sedan första rapporteringen. Enligt svd.se
Haft en hejdundrande vecka på jobbet. I onsdags möttes jag av typ 20 remisser förutom att jag redan har en hel del komplicerade familjer och ett par döende barn utöver det vanliga löpande arbetet plus att jag går en kurs som tar tid och att jag utöver allt har en ambition att skriva ihop en ansökan som måste vara klar om ett par veckor för att starta ett FoUU-projekt (och så har jag ju som bekant ett hyfsat tidskrävande styrelseuppdrag i Feministiskt initiativ vid sidan om). Jag fick nästan lite panikkänslor… Och då är det bara att plocka fram sina stresshanteringsverktyg, kliva utanför sig själv en stund och tänka “hur skulle jag ha sagt till den här personen att hantera sin situation”? Och det fungerar att vara sin egen kurator! Fantastiskt! Det känns märkligt nog som om jag har grepp om läget. Och jag sitter till och med och bloggar…
Igår publicerades förresten mitt blogginlägg på Gender In Norway (men det var ett gammalt foto, jag har ganska kort hår nu igen).
Nu måste jag tvätta och läsa alla motioner som kommit in till kongressen. Jag ser verkligen fram emot den här kongressen. Det känns som det var länge sedan vi verkligen diskuterade politik i ett större gemensamt sammanhang. Imorgon är det styrelsemöte hela dagen och jag måste nog kasta ett öga på dagordningen och vårens planering i styrelsen igen.
Hur gör man för att leva fullt ut? Ännu mer? Om man både vill hinna träffa alla fina vänner och bekanta, ta hand om sig själv och andra, fokusera på sin yrkeskarriär och samtidigt uträtta samhällsförändrande stordåd i världen? Om det är någon som har svaret eller frivilligt och oavlönat vill bli min personliga samordnare och sekreterare så att jag hinner med mer i livet så kommentera gärna…
