Ja, jag har pratat ett bra tag om att jag ska byta blogg av tekniska skäl och nu har jag tagit tag i saken. Jag kommer sakna att tillhöra driftig.nu, men andra saker väger tyngre.Jag har redan rivstartat nya snygga bloggen och detta är mitt sista inlägg här, så byt ut din eventuella länk till denna blogg mot denna länk: http://veronicasvard.wordpress.com/
Jag minglade runt i Kungsan på FN:s internationella dag för utrotande av AIDS idag. Det var ödsligt tomt, men jag hade trevligt med dom som var där. En del bekanta var där och med min kära kollega och HIV-aktivist Christina Ralsgård i sällskap så blir livet aldrig långtråkigt…
Jag skrev debattartikeln Bryt tystnaden om sex, kön och jämställdhet, tillsammans med talespersonerna Gudrun Schyman och Stina Sundberg i Corren idag också. Läs gärna hela i länken ovan, men visste du:
- Att 2 miljoner vuxna och barn dog förra året i sviterna av AIDS?
- Att HIV-spridningen ökar och inte minskar?
- Att kvinnor har tre gånger så hög risk att smittas av HIV?
- Att spridningen ökar mest i Kongo där våldtäkter används som ett systematiskt vapen i konfikterna?
- Att 3 miljoner, av de totala 140 miljoner, flickor som könsstympas varje år smittas med HIV?
- Att FN-organet UNAIDS påpekar att HIV-spridningen inte kommer att minska om vi inte tar ett globalt grepp för att förändra de destruktiva könsnormerna som sprider HIV?
- Att regeringen förmodligen inte gör ett dyft angående frågan ovan under det svenska ordförandeskapet i EU hösten 2009?
Vi har en del att göra hörrni! Vakna!
Underbart att läsa i dagens DN På Stan att en av Sveriges i särklass bästa komiker, Magnus Betnér, röstar på Feministiskt initiativ! Han är en av de få komikerna idag som är skicklig nog att ta in politik i humorn och inte flyter med i sexiströran som Samuel Kvist skrev om i ETC veckan. Jag har också sett att han engagerat sig mot mäns våld mot kvinnor på Facebook, där han ligger i topp 5 tillsammans med Gudrun Schyman bland rekryterarna till causen Stoppa mäns våld mot kvinnor.
Jag håller inte med Betnér i alla politiska detaljer i dagens artikel, men han är skarp och grymt rolig. Dissar allt och alla. Säger öppet att han hatar Expressen och Aftonbladet, och att nöjesjournalistiken är bedrövlig (notera att den göder hans karriär). Och när DN På Stans reporter frågar om han läser DN På Stan så svarar han buttert att han brukar bläddrar förbi den delen.
Man kan ju inte annat än garva…
Gudrun Schyman, Claes Borgström mfl skriver en debattartikel på Newsmillbloggen om att konsekvensen av att vi har en lagstiftning som erkänner att torskar exploaterar och skadar prostituerade också innebär att torskarna rimligtvis borde betala skadestånd till den prostituerade.
Det låter förståss helt logiskt, men jag vet inte vad jag tycker om det ännu.
Det är en massa värdefull statistik också i artikeln. Att väldigt många prostituerade också har blivit utsatta för sexuella övergrepp redan i barndomen är ingen nyhet, men det påverkar så klart deras “val” att sälja sex.
Jag tänker inte gå in på psykoterapeutiska analyser eller önskar någon pajkastningsdebatt här på bloggen. Den flödar fritt på annat håll. Men för att förutse kommentarer så hänvisar jag återigen till att Ja, jag tycker nuvarande sexköpslag är bra, men det betyder inte att jag tycker att det är fult med sexköp eller sexsäljande av princip eller ser det som en feministisk sanning att det alltid ska vara så. Jag tycker att den är bra av väldigt pragmatiska skäl eftersom många far illa av att sälja sex, och att legalisering inte förändrar det faktumet. Dessutom så ökar traffickingen om efterfrågan (tx pga legalisering) ökar. Lagstiftningen har precis som andra lagar en normativ effekt: färre svenska män tycker idag att det är bra att köpa sex jämfört med länder där sexhandeln är fri.
I en värld där sexköp inte förde med sig en mängd negativa konsekvenser skulle jag inte ha något emot det. Och Nej, försvarande av en sexköpslag har inget med sexmoralism att göra. Det handlar om att synen på vad som är ett fritt val och vem som har valet.
Maria Robsahm (f.d. Carlshamre) lyfter appropå ämnet en ny rapport till Europaparlamentet imorgon för omröstning. Den kommer gå att läsa från hennes hemsida.
Varför kvinnor oftare röstar röd-grön-lila är en återkommande fråga och Sakine Madon och Elise Claeson, båda liberala kvinnor, har tagit upp den på sistone. Tyvärr fastnar de i resonemanget att vänstern har “lagt beslag på” feminismen. Det är faktiskt dags för lite mer självkritik från liberalfeminister. Liberalismen har helt enkelt varit dålig på att se kvinnors villkor, göra analyser och som resultat komma med vettiga politiska förslag. Det är ingen slump att Alliansens politik försämrar kvinnors självständighet och villkor. Det beror på bristande intresse.
Feminism är inte höger eller vänster, det är en egen -ism. När vänster och högerfeminister envisas med att kriga mot varandra med höger-vänster-retorik istället för se gemensamma nämnare så hämmas utvecklingen och det blir status qou: ojämställt. Elise Claeson visar själv tydligt hur högerns konservativa könsseparatistiska ideal har svårt att ta till sig av den rättmätiga kritiken från kvinnor inom vänstern:
“Nej, svenska tjejer lever höger. Men vänstern har tillåtits fula ut de värdeord som är högerkvinnolivet: kärnfamiljen, äktenskapet, moderskapet, hemmet. Samtidigt har vänstern tillåtits erövra de värdeord som kvinnor känner samhörighet med: ansvar, solidaritet, jämlikhet, trygghet, rättvisa.”
Vart tog en jämställd arbetsmarknad vägen i snacket om “livspusslet”? Var är insikten om att livet är en helhet? Det går inte att bedriva en könsseparatistiskt hemmafrupolitik alá vårnadsbidraget och samtidigt tro att kvinnor och män ska bli jämställda på arbetsmarknaden. Om förnuftet inte räcker så finns det hur mycket forskning som helst som visar att det privata och offentliga livet är beroende av varandra. Om högern inser detta och tar avstånd från de konservativa strömningarna så kan en ordentlig liberalfeministisk debatt ta ton. Den debatten skulle bli betydligt mer kreativ än idag och kanske leda till nya idéer. Liberala feminister har också sina poänger som när Sakine Madon påpekar att kvinnor byter arbete för sällan. Må dom kloka mötas!
Petra Östergrens brist på politiska insikter syns tydligt i resonemanget att feminismen inte bör ha någon gemensam kärna och istället mår bättre av att splittras, att det är en fördel när feministiska huvuden huggs av som hydror. Men alldeles för ofta så undrar jag om Petra menar att feminismen blir starkare av att feminister hugger av varandras huvuden? Resonemanget går hursomhelst emot grunden för vad feminismen syftar till: gemensamma krafter för förändring.
Petra kritiserar också “mainstreamfeminister” (vilka de nu kan tänkas vara?) för att inte se att maktmönster är föränderliga. Att “mainstreamfeminister” borde ta tillvara nytänkande akademikers olika alster och att ju fler former av kamp mot patriarkatet som finns, desto bättre är det. Jag håller helt med Petra om att flera former är bra för att angripa patriarkatet på olika sätt, det var just därför jag var med och byggde upp Feministiskt initiativ. Feministiskt initiativ bildades som ett svar på att det var dags för den mängd olika feminismer och feminister som finns att kraftfullt börja samarbeta. Oklarheten över om Petra nu tycker att allt ska göras om från början eller splittra det som redan är gjort är klassiskt för hennes debattstil: paradoxal.
Jag får ofta frågan varför feminister oftast pratar om mäns våld mot kvinnor och inte arbetar för att få bort allt våld. Sällan har dessa läst vad Feministiskt initiativ egentligen driver för frågor vad gäller våld. Vi driver just väldigt kraftfullt frågan om att minska våld, både mellan nationer och mellan människor. Men att förneka att våldet främst utövas av män, det gör vi inte. Vi förnekar heller inte att män oftare förekommer i statistiken som offer för våld. Men vi påpekar att detta ofta handlar om krogvåld - en engångshändelse.
Det våld som kvinnor (och barn) utsätts för av en närstående eller före detta närstående man ser helt annorlunda ut. Det är ett upprepat sexualiserat våld ofta i många år med inslag av förföljelse. Ett våld ofta som kryper in i benmärgen, i vardagen. Ett inlägg på Unni Drougges blogg beskriver bra vad detta våld handlar om.
Jag blir uppriktigt sagt trött på tjatdiskussioner om vem det är mest synd om, dom diskussionerna döljer bara att våldet ser olika ut och har olika karraktär. Jag blir också uppriktigt trött på så’nt resonemang som Hanne Kjöllers märkliga utfall om att feminister “önskar” att alla kvinnor som blivit våldtagna ska må dåligt. Skitsnack rent ut sagt. Feminister har i massor med år just arbetat mot denna syn inom rättsväsendet. Och läs exempelvis Män kan inte våldtas eller En djävla helg för att se radikala motsatser på denna bild av feminister. För övrigt så undrar jag om hon frågat de som anser sig ha blivit “bestulna” vid en våldtäkt är just feminister? Det finns en slentrianmässighet att så snart en kvinna sagt något så är det en “feministisk åsikt”.
Det är för övrigt ett helt vrickat argument att försvarandet av den egna kroppsliga integriteten skulle vara detsamma som att förespråka “hederskultur”. Jag undrar hur Kjöller tänker sig motsatsen: är det enda rätta att låta alla ha fri tillgång till din kropp? Är det tillräckligt “opolitiskt korrekt” då? Är Kjöller nöjd då?
Alla reagerar olika på övergrepp, men att förlöjliga de tjejer och kvinnor som får ordentliga traumareaktioner efter övergrepp gör inte dessa starkare, det är verkligen att spela förövaren i händerna och utsätta kvinnan för ett förstärkt trauma, sjukskrivning, isolering, försämrad ekonomi osv. Feminister gör inte anspråk på att tala om för kvinnor hur de ska bete sig (om sådana tendenser finns så är de snarare empowermentinriktade, en uppmaning att ta kontroll över sitt liv). Feminister har dock ambitioner på att samhället tar sitt ansvar för att motverka sexuella övergrepp, och se till att de som behöver skydd och/eller stöd efter ett övergrepp får det. Det är förresten ambitioner som delas av de allra flesta som inte är uttalade anti-feminister.
Feminister har också en ambition förändra synen på att kvinnor som passiva objekt som inte vill ha sex, och förändra bilden av mannen som helt styrd av sina hormoner och tyvärr inte kan hjälpa att han begår övergrepp.
Den bild av feminism som Hanne Kjöller målar upp missar tyvärr hela den feministiska liberala visionen: att låta män som kvinnor få bli fria individer utan att styras av omgivningens könsstyrda förväntningar. Att det budskapet inte går fram beror på en allmän ovilja till att förändra som Samuel kanske skulle benämna som “slökuksmentalitet”.
Det kommer många bud om Sverige är jämställdhetens förlovade land eller inte. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor ökar efter att ha legat stilla i 30 år, våldtäkter ökar, föräldraledighetsuttaget fördelat på män och kvinnor står princip stilla sedan några år. Statistiken visar inte på några egentliga förbättringar, snarare borde den mana till oro för att det har stått stilla väldigt länge och på sina områden går bakåt i utvecklingen.
Ändå kan vi läsa artiklar som Hurra för svenska män! En undersökning där män själva har fått svara över Europa visar att svenska män har jämförelsevis mer jämställda attityder till föräldraskap. På frågan “En man kan uppfostra ett barn lika bra som en kvinna” höll tex 78 % med.
Det är himla kul att 3 av 4 män har hög självuppskattning och tro på sig själva och andra män som föräldrar. Fler och fler män är också bra föräldrar, men det är ingen självklar norm. Men det bådar verkligen gott för framtiden, men än så länge är jämställt föräldraskap och arbetsliv bara en drömbild. Män ÄR tyvärr inte lika bra föräldrar idag, även om de skulle kunna vara det. Män är tyvärr inte så närvarande och än så länge hamnar de sorgligt nog sist på listan av dem som barnen skulle vända sig till för att prata och få stöd. Barnen väljer hellre att inte prata med någon än att vända sig till sin pappa. “Hurra för svenska män” fastnar i halsen. Bättre innebär inte bra.
Den lilla framgång som har nåtts hittills anser mansforskare och mansrollsdebattörer som Zanyar Adami att vi borde tacka feministerna för. Jag kan hålla med och tycker att vi borde byta rubriken till Hurra för feministerna! alternativt börjar se det som ett samarbete och köra på Bättre kan vi - nu ger vi järnet!
Apropå värderingar (ett himla tjat om detta idag!) så blev jag uppringd av P3 Kvällspasset för någon vecka sedan. De ville ha en ung feminists åsikt om feminismen är ansvarig för att arbeta mot sexualiseringen även av Sarah Palin, trots att hennes politik är kvinnofientlig. Eller var det okej att vissa kvinnliga politiker blir sextrackasserade av strategiska skäl om det gynnar en feministisk politik?
Jag svarade något i stil med att feminismen konsekvent bör arbeta mot sexismen av kvinnliga politiker och istället bemöta det Sarah Palin egentligen säger. Att sätta fokus på varför Sarah Palins tokkonservativa politik är förödande för kvinnors utveckling och samhälleliga position. Om feminister använder sig av sexism så är vi ju inte särskilt trovärdiga.
P3 Kvällspasset valde att ta med Katrine Kielos i programmet istället. Säkert för att hon är mer känd feminist. Hur hon resonerade kring sexismen vet jag inte. Förhoppningsvis ungefär som jag. Helt säkert är att hon precis som jag hejar på Obama, det vore fruktansvärt om McCain och Palin vann valet…
Åhhh, vad uppfriskande med radikala feminister som tar lagen i egna händer! Det Fi-rosa gänget i indiska Gulabi Gang slår ner hustrumisshandlare på gatan, tvingar polisen att ta emot våldtäktsanmälningar (vilket de annars vägrar) och ser till att även flickor får utbildning.
Den Fi-rosa motståndsrörelsen växer globalt och jag kan bara sitta här och systerligt heja på från prydliga Sverige! You Go Grrrls!
Här är ett annat argument i djursex-debatten förresten, spridningen av djurporr. Aftonbldet kör hårt på feministtemat idag och har även en intressant debattartikel om porrens biverkningar på ungas syn på sex. Jag tänker in gå in i porrdebatten här idag, men konstaterar att den generellt är enfaldig och trist. Porren alltså.
Det finns en grupp människor i Europa som ständigt trackasseras. I Italien hänvisas de till lägerområden där kommunen tvingar dem att skriva på kontrakt på att de inte får ta emot gäster på natten. 600 personer får dela på en vattenslang till dusch som ligger utanför området, utanför tryggheten och taggtrådarna. Då och då bränns lägerområdena ner av nazister.
Denna utsatta grupp tvingas nu också till etnisk registrering och har de otur att bo i fel kommun så får de ID-kort som det står Campo Nomadi på. Så att alla ska veta att att de är romer. Som om de inte redan har svårt att få jobb?
Förtrycket av romerna är så ingrott i dom själva så att Kashima kommentarar kontraktet med kommunen som att ”har man inget val är det ju bra.” Läs en gripande artikel om romerna här.
Ja, en del anpassar sig. Anpassar sig till dig som snackar skit om romer bakom ryggen på dom. Anpassar sig till dig som tror på och sprider fördomar om ett folk på 25 miljoner på lösryckta erfarenheter trots att de flesta romer du träffat varit “trevliga” och lika laglydiga som dig själv (men du tänkte kanske inte på att just dom var romer?). De anpassar sig till dig som inte orkar bry dig om att dom bränns inne i sina läger och att nazisterna skrämmer livet ur dom. Eller att politiker ställer sig utanför taggtrådarna, gestikulerar in mot misären barnen tillåts växa upp i och skriker “Titta, allt detta har zigenarna stulit från italienarna!”
Betongmurarna som kommunen låtit bygga? Taggtråden? De krossade glasflaskorna som kastats in över muren? Utedassen? Skjulen utan värme där gravida tvingas sova mitt i vintern? Maten till barnen?
Jag är rädd att du som direkt eller indirekt stödjer trackasserierna av romerna banar väg för ett nyfaschistiskt Europa, en ny etnisk rensning.
Alla människor har rätt att behandlas med respekt. Alla människor har rätt att få utöva sin grundläggande mänskliga rättigheter, fria från förtryck. Det är egentligen ganska enkelt och ta ställning. Ellinor C M och Roya och Matilidas Intersektionalen är några att de ytterst få som tar avstånd från förföljelsen av romerna. Feministiskt initiativ kommer fortsätta att ta ställning och det kan du göra genom att enkelt skriva under denna petition. Och visa ditt stöd genom att gå med i facebook-gruppen Stoppa den växande förföljelsen av romerna!
Miljöpartiet har nu följt Feministiskt initiativs exempel i att sträva för att brist på samtycke är det som ska utgöra definitionen av en våldtäkt. Det känns bra att något mer parti inser vikten av att förskjuta ansvaret på förövaren och inte på offret. Jag är glad att det är Miljöpartiet som går på samma linje här, de behöver verkligen stärka sitt feministiska perspektiv på politiken.
Alexander Chamberland, f.d. språkrör för Grön ungdom, är en av de brinnande feministerna i Miljöpartiet som kämpar på internt. Han vågar vara exempel på att det privata är politiskt och gör det med råge i sin krönika i ETC där han skriver om att själv ha varit utsatt för våldtäkt.
Alexander är modig. Och stark. Det är det som särskiljer feminister - att direkt eller indirekt våga prata om det som är svårt, det som skaver i själen. Och att aktivt arbeta för förändring av det förtryck som vi eller någon som står oss nära fått smaka på.
Vi är många som blivit utsatta för någon form av övergrepp, de flesta berättar aldrig om det. För att det är för svårt. Därför är det så viktigt när några vågar. Tack Alexander.
Jag har tidigare skrivit om att jag blivit utsatt för förföljelse, men inte hela historien. Inte om de år som präglades av rädsla, åren som jag levde i kappsäck och flyttade mellan andrahandskontrakt trots att jag hade en egen lägenhet. Men vad hjälpte en eget kontrakt när skräcken beräknande lutar sig mot altandörren med sin föraktfulla stirrande blick på natten? Och ingen hjälp finns att få från samhället?
Jag ska skriva ner hela historien en dag, den som började med överfallet på väg hem från jobbet, fortsatte i tingsrätten men tyvärr inte slutade där.
Det privata är politiskt och politiken borde ha större respekt för våra privata liv. Även kvinnors. Kvinnors och mäns syn på säkerhet skiljer sig fundamentalt, men säkerhetspolitiken skiter fullständigt i kvinnors erfarenheter och verklighet. Gudrun Schyman gjorde ett väldigt intressant program på temat för några månader sedan. Det kan du se här. Vad Feministiskt initiativ tycker borde förändras kan du läsa här.
Den är en evig fråga det där med att vi som vill ha jämställdhet i hemmen bör “uppfostra” män att lika ansvar. Debatten om husållsnära tjänster gör frågan högaktuell. Ska samhället subventionera hushållsnära tjänster, vilket breddar en lågavlönad yrkesgrupp och bidrar till att män absolut inte tar mer ansvar eller ska vi vänta på männens goda vilja?
Frågan är faktiskt inte enkel.
Idag skriver Ulrika Hagström och Kerstin Olsson på TCO på DN Debatt att det bör ges 90 % subventionering för hushållsnära tjänster för föräldrar, just för att skona mammorna från att dubbelarbeta, tvingas gå ner i deltid och sluta livet i fattigpension. Ska man betrakta det som ett förebyggande fattigdomsarbete för kvinnors räkning? Eller ska man dra till med slagdängan “överklassen får torka sin egen skit!”. Problemet med den sista argumentet är just att det är kvinnorna som obetalt torkar männens skit idag jämfört med att det åtminstone skulle vara betalt och professionaliserat om det subventionerades.
Så, jag tycker inte att det är en lätt fråga, men jag lutar nog mot att det är bättre att flytta ut fler klassiska “kvinnosysslor” påden öppna arbetsmarknaden istället för att vi ska jobba gratis med dom i hemmet. Som Hagström och Olsson också är inne på så är det ju fantastiskt för kvinnors självständighet att hemtjänstsektorn blivit till. Vi måste fortsätta professionalisera “kvinnosysslorna”, då kanske dom också kan bryta sig loss från könsuppdelningen. Personlig assistent är ju ett yrke där det finns en förhållandevis hög andel män idag, jämfört med om mammor, fruar och kvinnliga släktingar hade gett upp sina yrkesliv och arbetat gratis. Tvättbranschen är inte längre helt dominerat av kvinnor. Samma med fönsterputsning. Det finns många andra exempel på yrken som skjutits ut alltmer på den öppna arbetsmarknaden och då också blivit mer könsneutrala.
Så nej, jag är egentligen inte rädd för att flytta ut hushållsnära tjänster om det fyller ett bra syfte. Själv skulle jag nog främst behöva någon som kan kolla in rören här hemma. Det måste ju i rimlighetens namn vara en hushållsnära tjänst? Subventionerad sådan? Nej. Det är ju ett mansdominerat yrke, så då subventioneras inget.
Men det är en annan sida av diskussionen…
Debatten efter artikeln som förra inlägget handlar om fortsätter. Såväl i kommentarerna här, på andra bloggar som i nya tidningar. Unni Drougge och andra feminister och fior är självklart inte sena i att delta i debatten heller.
Tyvärr (får jag väl säga) så har Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar vaknat till i efterdyningarna i debatten och drar till med den gamla slagdängan att det handlar om “moralpanik” så snart sex debatteras. Men om dom läser kommentarerna till sitt eget inlägg så ser dom nog att där även frodas BDSM:are bland kritikerna.
En av mina små förälskelser i livet är Madonna som fyller 50 år i helgen. Det är ingen öppen förälskelse (fram tills nu då… ;), det är inget idolskap heller för känslorna har varit lite splittrade genom åren. Madonna är en fighter som tar sig fram från ingenting, satsar högre än det är möjligt (och har också jämfört sig med Jesus och Gandhi) och är inte nöjd med toppen, högre kan hon. Om en inte gillar människor som tar för sig, vet sina talanger och inte skäms för att hävda dom, då kan en störa sig på Madonna. Jantelagar brinner på bål när Madonna är i farten.
Jag tycker det är så otroligt skönt och inspirerande att se att det finns kvinnor som är så drivna, så professionella och som tar betalt. Det som gör att hon är ännu mer beundransvärd är att hon alltid på något sätt varit tydlig med sitt motstånd mot förtryck, sin kamp för HBT-personers rättigheter, motstånd mot rasism, kamp för AIDS-drabbade och inte minst sagt sitt utmanande av könsroller och sin egen förväntade underlägsenhet som kvinna. Men Madonna är idag en av sina egna största kritiker mot det som hon själv beskriver som ytliga liv, och hon blir allt mer politiskt vass.
Klicka på Madonna ovan för mer energi…
En del feminister har genom åren rackat ner på Madonna för att hon använt sin sexualitet och ungdomliga kvinnlighet som försäljningstrick och helt gått in i det patriarkala marknadsspelet. Och javisst, jag kan hålla med om att det är sorgligt att det ska behövas för att komma någon vart som kvinna och på ett sätt synd att så många kvinnor indirekt accepterar ordningen och förstärker den genom att spela med. Men jag kan inte riktigt belasta enstaka kvinnor för världsordningens vara. Vi spelar alla, män som kvinnor, med i könsordningsspelet i någon form för att överleva, för att få lite bekräftelse, lite kärlek, för att lyckas i karriären eller vad det nu handlar om. Madonna har ändå gjort det ganska bra och samtidigt förmedlat något annat. Och hon når en bredare publik med budskapet just på grund av att hon talar det språk som alla förstår och lockas av. Jag ser fram emot att följa hennes mångfacetterade utveckling och växande politiska engagemang. Längtar efter att se henne som superkaxig 90-åring fortsätta peka “fuck you” åt George Bush och hans arvingar.
Så summa summarum: Grattis som faan på 50-årsdagen Madonna! Keep on rockin’!
Click on Madonna below to make her move… se hela videon, det är den värd.
Här är lite fler bilder från Europrideparaden. De flesta är tagna av Jan Magnusson, Feministiskt initiativ Göteborg.
Jag bär alltid Feministiskt intiativ med stolthet!
Ja, just det: Feminister har bättre sex! Nöjda är vi också 
Gudrun Schyman var mest poppis, som alltid. Här är hon fullkomligen dränkt i groupies som började gråta av lycka för att de fick pussa henne…
Stina Svensson, Fi Göteborg hade den snyggaste ballongkreationen.
Jag och Samuel Kvist har ballongkrig! Jag tror jag vann…?!
Aase Hensvold och Lovise Brade var några galningar i Fi-tåget…
Underbara Tasso Stafilidis var EuroPrides briljanta stjärnarrangör, här domderandes påVIP-hyllan i Pride Park efter paraden. Bilden snodd från facebook.
Jag avslutade Europride med att stå i Feministiskt initiativs tält på söndagen. Söndagen är alltid en lugn dag med familjetema och bingo, vilket krävs efter en VIP-kväll med gratis skumpa ledd av Tasso… men söndagkvällen avslutades med sköna gamla hits med Right Said Fred som jag kvicknade till och shakade loss i gruset mellan tälten. Samuel Kvist hakade på, Christian Engström, vice ordförande i Piratpartiet, var inte sen att haka på och snart var även miljöpartiet med i svängen.
Tråkigt att vara politiskt aktiv? Nix! 