Igår pallrade jag mig bort till Pride Park och hängde. Först blev det Queerfeminism for dummies med Tiina Rosenberg på Feministisk Träffpunkt som Tiarafeministen bossar över. Jag kan bara konstatera att det är förbaskat svårt att försöka dra queerfeminismens historia och innebörd så där över en kafferast. Tiina lyckades även med konststycket att ge sig på hela intersektionalietsbegreppets innebörd och uppkomst i Sverige (utan att egentligen berätta att det var det hon gjorde). Hon var i alla fall ödmjuk nog att påpeka att man aldrig kan bli fullärd i att förstå hur världen och makthierarkierna hänger ihop, inte hon heller, och det enda man kan göra för att försöka förstå är att envist söka kunskap och läsa, läsa, läsa. Gärna feministisk litteratur då.
Tiina påminde oss om att vi vita feminister i Sverige måste ge plats åt icke-vita. Precis som heterofeminister måste ge plats till homo-, bi- och transpersoner och funktionshindrade måste ges plats för att höras i sin politiska kamp. På samma sätt som vi feminister hävdar att män måste ge oss plats i det politiska rummet. Det är samma maktstrukturer av förlöjligande, marginaliserande, osynliggörande och förtryck och så vidare, men de tar sig i olika uttryck. Feminismen får aldrig glömma bort balansen mellan självhävdandet och solidariteten. Får aldrig glömma att vara självkritisk för att inte fastna i samma hjulspår som grundar patriarkatet.
Det är det som är så svårt med att vara feminist - att det hela tiden blir privat. Att feminismen alltid ställer dig själv mot väggen. Att du ställs inför dig själv. Att du tvingas att lära känna dig själv i förhållande till din omvärld: hur beter du dig egentligen? Vilken makt har du över andra? Den navelskådningen är det inte alla som vågar göra!
Att det privata är politiskt är en feminiskt gammal sanning. Men många känner sig hotade just på grund av det. Det är synd, för jag är övertygad om att den insikten är det enda som på allvar kan förändra vårt politiska klimat. Politiken är idag en mediaprodukt av företag som kallar sig för politiska partier - det handlar i första hand om marknadsföring, i andra hand om att få makt i riksdag och regering, i tredje hand om att lansera enstaka sönderhackade politiska förslag som inte gör någon egentlig skillnad.
Det är därför jag är kär i Feministiskt initiativ, som alltid strävar efter att se på helheten, vågar se de komplexa sambanden och hur frågor hänger ihop och inte kan separeras. Det är därför vi alltid är så ifrågasättande och kritiska - mot oss själva liksom andra. Vi ställer krav. Men vi dömer inte - vi stöter, blöter och närmar oss kärnan för att hitta den där solidariteten med dom som behöver den.
Men alla dom där diskussionerna som kan förändra utgångspunkten för politiken måste ju göras på markplanet, i hemmen, i skolan, på rasterna, i fikarummet, på middagen - kort sagt där människor ÄR. Den sociala rörelsen måste alltid vara grunden för politiken, men den marginaliseras allt mer i det politiska samtalet.
Det är det som är så underbart med Pride, att det är en sån skön mix mellan djupa samtal, svåra teoretiska diskussioner, politisk kamp - och fest så klart. Schlageryran igår kväll i Pride Park var heeelt oslagbar! Jag är väl inget fan av schlager så där till vardags, men jädrar vilket lyckorus som spred sig bland tusentals besökare. Det smittar av sig 
Nu ska jag iväg och lyssna på Gudrun Schyman som pratar om Feminism for dummies på Feministisk träffpunkt. Sen blir det möte med arbetsutskottet i styrelsen innan klubbvärlden får Stockholm att pulsera ikväll. See You!
![[8.jpg]](http://bp2.blogger.com/_89ut-hdzymw/SJShOGJ805I/AAAAAAAAHV0/iy-MJuDEBOc/s1600/8.jpg)
Romer växer upp och lever under förtryck.
Carlos Ejemyr-Rojas, vice ordförande i Feministiskt initiativ Stockholm, rockar loss på Expressens debattsida idag med rubriken 
